Att förlora min bästa vän

Idag, för precis en vecka sedan så fick min absolut bästa vän somna in. Han fick något som heter akut kolit/baron gruff sjukan, och det gick inte att rädda honom.

Här kommer historan om dom sista dagarna med min älskade häst.

 

Tisdagen, den 25/3 hittade jag Bosse i hagen, genomdränkt i svett, det bokstavligt talat, rann om honom och jag ringde direkt veterinären, som sa att hon trodde det var adrenalinpåslag och jag skulle ta in honom i boxen för att se vad han gjorde. Inne i boxen kunde vi skrapa av honom svetten med en skrapa och det rann verkligen om honom. När han hade slutat svettats började han visa lite kolik symptomer, krabbade och ville lägga sig ned. Han hade på under 1h bajsat 7gg och det blev bara lösare och lösare och luktade riktigt illa, tillslut sprutade det på väggarna. Jag gick ut och gick med honom för att han skulle få röra sig och han var lite släpig. Veterinären kom ut och gav honom kramplösande iaf det skulle vara kolik. 
När alla svettningar hade gett sig så började han frysa, han skakade och trots 3 täcken, plus 2 hals, så kändes det som det inte räckte till. Vi stod tre pers och försöker värma honom genom att knugga på kroppen, men det hjälpte inte, och han hade låg temp. 
Veterinären kom tillbaka ut vid 22 tiden och stannade till strax före tolv. Då tryckte vi honom dropp, undersökte rektalt och gav kortison. Jag satt uppe med honom till 2 tiden då han skulle få i sig allt dropp, innan jag gick upp och sov i fikarummet i 3,5h innan jag gick ned. När jag hade lämnat honom började han pilla lite i höet, men på morgonen syntes det att han knappt hade ätit, hade bajsat löst 2gg och nu hade han hög feber istället.
Tog ut veterinären vid halv 8 tiden igen och vi hade under tiden fixat så vi kunde åka ned till Bergsåker.
Vid 9 tiden rullade vi ifrån Solänget.

 

Vi kom fram till Bergsåker vid 11 tiden, han hade svettats i transporten så täcket var alldeles skummit. Dom kollade han än en gång reklalt och slangade i honom 10liter vatten. Dom tyckte alla tecken tydde på kolit, han var uttorkad och hade nästan obefintliga vita blodkroppar och att vi skulle göra oss beredd på att han kanske inte skulle klara det, men att vi måste fortsätta ned till Ultuna.

 

Åkte från Sundsvall vid ett tiden och var framme vid fem tiden nere i Uppsala. Han hade inte bajsat något mer sedan 11 tiden, men verkade lite piggare, gick med mig, gick runt i boxen och tittade, slickade på lite grejer osv.
Dom kollade han ytterligare en gång reklalt, slangade i vatten och kollade efter en bukhinneiflamation, tog blodprov och ställde han på full sprut med dropp.

 

Vi var kvar till strax efter sju, och jag pussade och kramade på honom i mängder, sa att han måste bli frisk för alla hejade på honom och att jag hade lovat att han skulle få bli gammal och bo på lösdrift, att vi hade så mycket kvar att göra och att jag älskar honom oändligt mycket.
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara sista gången jag såg min älskade, stora fina vita skimmel, han som burit mig över stock och sten, varit min bästa vän sedan första gången vi sågs för 10år sedan.

Dagen efter ringde dom vid lunch och sa att läget var detsamma, att hans slemhinor hade blivit lite ljusare, vilket var positivt, men han hade fortfarande inga vita blodkroppar, trots att han hade fått plasma under natten.
Hoppat var fortfarande tänt, och jag ringde vid 18 tiden för att prata med veterinären. Han hade ätit lite, bara bajsat en gång löst under natten, druckit lite och var vaken när dom kom in i stallet. Jag sa att han älskade apelsin och dom skulle försöka fixa fram det till honom. 
Jag sa även att det var mycket viktigt att hon berättade för honom hur mycket jag älskade honom.

 

23.23 torsdagen den 27 mars 2014 kom samtalet. Jag hade precis somnat och hade planerat för att åka ned under helgen och hälsa på honom, då det ringde.
Bosse hade blivit sämre, han hängde bara med huvudet, giftranden som dom får på tandköttet av den här sjukdomen syntes tydligt, mörkt tandkött, inga vita blodkroppar, dåliga njurvärden och han hade börjat utveckla svår fång. 
Fick ringa runt till mamma och Maria, men det var redan klart att han inte fick lida.
Att sedan ringa upp till veterinären och säga att det var dags att avsluta det, att låta min finaste häst somna in, är något jag aldrig kommer att glömma. 

 

Den här senaste veckan har det varit känslostormar upp och ned, jag har skyllt på mig själv, jag har trott att saker skulle gått och ändrat på och någon del i mig har trott att jag ska snart få åka ned och hämta upp min älskade häst.
Han har lämnat ett tomrum efter sig som jag tror ingen häst någonsin kommer kunna fylla. Han var the one and only för mig och jag trodde verkligen inte det skulle sluta såhär.
Jag skulle gått igenom eld för honom, och vi har verkligen gjort allt som gick för att rädda hans liv. 
Hade jag inte varit ute i hagen just den tiden, så hade jag inte ens hittat honom i när han var i det dåliga skicket.

Han var för mig en kämpe. en bästa vän och en livkamrat, en själsfrände och någon jag alltid har och alltid kommer värde högt för mig. Han har funnits där i så många år och det är så tomt att gå ut i stallet och inte få se hans fina huvud sticka ut genom luckan. Inte heller få pussa honom godnatt och säga att jag älskar honom, så oerhört mycket. 

 

Det är kanske svårt för folk att förstå och tänka att "det är bara en häst" men för mig så var han mer än så. Han och jag har gått igenom så mycket, han var alltid den som var där för att trösta mig och nu finns han inte mer.

Jag hoppas att ingen annan någonsin kommer få uppleva den här sjukdomen med sin häst, det som för Bosse troligtvis började som en allergisk reaktion, slog ut hela hans tarmsystem och en elakartat bakteria gjorde att han inte klarade av kampen för sitt liv.

 

Det här är sista bilden på oss, och den betyder så oerhört mycket.
Jag kommer aldrig glömma känslan av att pussa honom i pannan och säga hur mycket han betyder.

 

I stallet hänger en grimma, den tillhörde en kär gammal vän.
Jag vet att du inte ser mig, men jag finns där än..

Den låga som tänden för längesen brinner än.

Min allra, allra bästa vän ♥

 

♥Sov gott Mighty Bouncer♥

1997-2014

 

 

Tack för att du orkar dela med dig. Och jag beklagar sorgen så otroligt mycket efter er fina vita ! <3 Ingen borde få förlora sin vän på det sättet. Massor med kramar!

Alltså jag sitter och är helt tårögd... KRAMAR!!!

Far en sadan klump i magen nar jag tanker pa er. Dromde om dig och Bosse for nagon natt sedan. Man onskar att det fanns nagot att gora eller saga, men det gor det ju inte. Tusen kramar!

Tårarna bara sprutar, det är så rörande allt ihop och jag tänker på dig hela tiden. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas och hoppas att du aldrig behöver vara med om något sådant här igen! Du är stark, kram.

Känner dig ej men tårarna trillar nedför kinden. Stora kramar!!! Finns inget värre än att mista sin bästa vän och speciellt på sådant tragiskt vis.

Sitter här med tårarna rinnandes. Det är det värsta som finns att behöva ta beslutet, men ibland finns det inget man kan göra längre :(

Hej kära du! Såg din fina kommentar i min blogg - tack! Som du nog räknade ut så orkade jag inte blogga mer efter den hemska händelsen och har ännu inte gjort. Men jag går in ibland.
Som du förstår så vet jag precis hur du mår just nu. Började gråta när jag läste detta. Det är så fruktansvärt. Ofattbart. Jag gråter ännu ibland, men jag försöker att inte tänka på just den natten. Delvis har jag förträngt det lite, men jag kommer dock ändå aldrig att glömma en enda detalj. Det finns inte så mycket man kan säga, man är fullkomligt tröstlös. Jag bara grät och grät och googlade - på ALLT kringg allt som hände. Jag mår bättre nu och försöker att bara tänka på alla underbara stunder vi fick, men det gör ont - och kommer alltid att göra. Jag vet hur orättvist det känns när det kommer sådär och går så fort, på en häst som skulle haft många år kvar. Jag kan bara säga att den där fullkomliga smärtan går över snart. Men det är omöjligt att tro i nuläget. Och vad du än gör - klandra inte dig själv! Det måste väl veterinären också sagt - att du inte hade kunnat göra något för att förhindra denna fruktansvärda sjukdom? Kan jag göra något för dig, så hör av dig! Jag kan lyssna och jag kan förstå, eftersom jag vet precis hur det är. Skicka ett mail om du vill, du kan få mitt nummer med. Och kom ihåg att det är okej att gråta. Man skall - och behöver - få sörja sin bästa vän. Världens största kram!

Kram på dig <3

Vilket fint inlägg, massa kramar till dig <3