Idag, för precis en vecka sedan så fick min absolut bästa vän somna in. Han fick något som heter akut kolit/baron gruff sjukan, och det gick inte att rädda honom.

Här kommer historan om dom sista dagarna med min älskade häst.

 

Tisdagen, den 25/3 hittade jag Bosse i hagen, genomdränkt i svett, det bokstavligt talat, rann om honom och jag ringde direkt veterinären, som sa att hon trodde det var adrenalinpåslag och jag skulle ta in honom i boxen för att se vad han gjorde. Inne i boxen kunde vi skrapa av honom svetten med en skrapa och det rann verkligen om honom. När han hade slutat svettats började han visa lite kolik symptomer, krabbade och ville lägga sig ned. Han hade på under 1h bajsat 7gg och det blev bara lösare och lösare och luktade riktigt illa, tillslut sprutade det på väggarna. Jag gick ut och gick med honom för att han skulle få röra sig och han var lite släpig. Veterinären kom ut och gav honom kramplösande iaf det skulle vara kolik. 
När alla svettningar hade gett sig så började han frysa, han skakade och trots 3 täcken, plus 2 hals, så kändes det som det inte räckte till. Vi stod tre pers och försöker värma honom genom att knugga på kroppen, men det hjälpte inte, och han hade låg temp. 
Veterinären kom tillbaka ut vid 22 tiden och stannade till strax före tolv. Då tryckte vi honom dropp, undersökte rektalt och gav kortison. Jag satt uppe med honom till 2 tiden då han skulle få i sig allt dropp, innan jag gick upp och sov i fikarummet i 3,5h innan jag gick ned. När jag hade lämnat honom började han pilla lite i höet, men på morgonen syntes det att han knappt hade ätit, hade bajsat löst 2gg och nu hade han hög feber istället.
Tog ut veterinären vid halv 8 tiden igen och vi hade under tiden fixat så vi kunde åka ned till Bergsåker.
Vid 9 tiden rullade vi ifrån Solänget.

 

Vi kom fram till Bergsåker vid 11 tiden, han hade svettats i transporten så täcket var alldeles skummit. Dom kollade han än en gång reklalt och slangade i honom 10liter vatten. Dom tyckte alla tecken tydde på kolit, han var uttorkad och hade nästan obefintliga vita blodkroppar och att vi skulle göra oss beredd på att han kanske inte skulle klara det, men att vi måste fortsätta ned till Ultuna.

 

Åkte från Sundsvall vid ett tiden och var framme vid fem tiden nere i Uppsala. Han hade inte bajsat något mer sedan 11 tiden, men verkade lite piggare, gick med mig, gick runt i boxen och tittade, slickade på lite grejer osv.
Dom kollade han ytterligare en gång reklalt, slangade i vatten och kollade efter en bukhinneiflamation, tog blodprov och ställde han på full sprut med dropp.

 

Vi var kvar till strax efter sju, och jag pussade och kramade på honom i mängder, sa att han måste bli frisk för alla hejade på honom och att jag hade lovat att han skulle få bli gammal och bo på lösdrift, att vi hade så mycket kvar att göra och att jag älskar honom oändligt mycket.
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara sista gången jag såg min älskade, stora fina vita skimmel, han som burit mig över stock och sten, varit min bästa vän sedan första gången vi sågs för 10år sedan.

Dagen efter ringde dom vid lunch och sa att läget var detsamma, att hans slemhinor hade blivit lite ljusare, vilket var positivt, men han hade fortfarande inga vita blodkroppar, trots att han hade fått plasma under natten.
Hoppat var fortfarande tänt, och jag ringde vid 18 tiden för att prata med veterinären. Han hade ätit lite, bara bajsat en gång löst under natten, druckit lite och var vaken när dom kom in i stallet. Jag sa att han älskade apelsin och dom skulle försöka fixa fram det till honom. 
Jag sa även att det var mycket viktigt att hon berättade för honom hur mycket jag älskade honom.

 

23.23 torsdagen den 27 mars 2014 kom samtalet. Jag hade precis somnat och hade planerat för att åka ned under helgen och hälsa på honom, då det ringde.
Bosse hade blivit sämre, han hängde bara med huvudet, giftranden som dom får på tandköttet av den här sjukdomen syntes tydligt, mörkt tandkött, inga vita blodkroppar, dåliga njurvärden och han hade börjat utveckla svår fång. 
Fick ringa runt till mamma och Maria, men det var redan klart att han inte fick lida.
Att sedan ringa upp till veterinären och säga att det var dags att avsluta det, att låta min finaste häst somna in, är något jag aldrig kommer att glömma. 

 

Den här senaste veckan har det varit känslostormar upp och ned, jag har skyllt på mig själv, jag har trott att saker skulle gått och ändrat på och någon del i mig har trott att jag ska snart få åka ned och hämta upp min älskade häst.
Han har lämnat ett tomrum efter sig som jag tror ingen häst någonsin kommer kunna fylla. Han var the one and only för mig och jag trodde verkligen inte det skulle sluta såhär.
Jag skulle gått igenom eld för honom, och vi har verkligen gjort allt som gick för att rädda hans liv. 
Hade jag inte varit ute i hagen just den tiden, så hade jag inte ens hittat honom i när han var i det dåliga skicket.

Han var för mig en kämpe. en bästa vän och en livkamrat, en själsfrände och någon jag alltid har och alltid kommer värde högt för mig. Han har funnits där i så många år och det är så tomt att gå ut i stallet och inte få se hans fina huvud sticka ut genom luckan. Inte heller få pussa honom godnatt och säga att jag älskar honom, så oerhört mycket. 

 

Det är kanske svårt för folk att förstå och tänka att "det är bara en häst" men för mig så var han mer än så. Han och jag har gått igenom så mycket, han var alltid den som var där för att trösta mig och nu finns han inte mer.

Jag hoppas att ingen annan någonsin kommer få uppleva den här sjukdomen med sin häst, det som för Bosse troligtvis började som en allergisk reaktion, slog ut hela hans tarmsystem och en elakartat bakteria gjorde att han inte klarade av kampen för sitt liv.