Själv så har jag tack och lov aldrig råkat ut för några hemskt allvarliga olyckor vare sig när jag har haft lektion eller när jag har ridit själv. De gånger som jag har gjort mig mest illa är faktiskt i hanteringen från marken så jag måste erkänna att jag hellre sitter på en lite smått tokig häst än jag står på marken och försöker hitta någon kontroll.

Även fast det är en fantastisk sport så är det ju också en farlig sådan emellanåt och man måste verkligen respektera att vi håller på med stora djur som väger mellan 500-700kg.

De gånger som jag själv har råkat illa ut är:

• Min förra häst Sunny skenade rakt över mig då hon var med om en olycka, det var som att krocka med en bil och jag flög ca 5m och sedan lyckades hon springa över mig igen och trampa mig bak på ryggen. Tappade känseln i benen men det var pga att hon hade trampat på en nerv och som tur var var inget brutet då hon inte hade trampat ned helt.

   

• Även nästa gång var det Sunny som sprang över mig dock denna gång var det pga att all snö rasade ned från ridhustaket när vi gick bredvid. Hon tvärvände och preja ned mig, som tur var det minus 30 ute och jag var klädd därefter för jag hade broddhål hela vägen in i bröstkorgen. Även denna gång så kan hon inte ha trampan ned helt för då hade jag krossat alla revben.

   

• När jag jobbade i Tyskland blev jag sparkad i huvudet då jag höll på att rengöra ett sår på en av de yngre hästarna. Fick en kraftig hjärnskakning men fick ligga inne på sjukhuset i fem dagar då de trodde att jag hade fått en spricka på skallbenet.

   

• Bara för några år sedan skulle jag sitta upp på en ridskolehäst som det hade varit lite problem med. Jag hade jobbat hästen från lina i några månader och tyckte att det var dags att sitta upp, dock hade hästen utvecklat sadeltvång och jag åkte av med buller och brak innan jag ens hade kommit ned i sadeln. Försökte sitta kvar med kung och fosterland och tog ett rejält mantag dock resulterade detta med att jag bröt fingrarna på högerhanden då jag även lyckades få med mig halva hästens man.

Dessa gånger är det som jag kommer ihåg som allra mest det är klart att man har trillat av och gjort sig illa ibland och speciellt med min redan trasiga knän. Dock är det ju kärleken till hästarna som får en att komma tillbaka.

En stor förebild för mig är Karin Broman som jag var med när hon var med om sin olycka och bröt då nacken. Jag hade precis börjat sköta Karins häst och fick då ta över största delen av ansvaret då läkarna inte trodde att Karin ens skulle klara av att gå igen.

Karin kämpade länge och är faktiskt nu så pass bra att hon faktiskt tävlar i dressyr på sin nya häst. Jag tror också att hästarna var en stor anledning till att Karin kom tillbaka då vi envis hästmänniskor sällan ger upp.

Karin med sin häst nya Golden King


Hästen E-day som jar red och tävlade åt Karin då hon var skadad.
 

Har ni någonsin varit med om en olycka eller känner ni kanske någon som har varit med om en olycka och lyckats tagit sig tillbaka?