Hästarna är det absolut bästa som finns, och det spelar ingen roll hur trött, sur eller less jag är, när jag väl kommer ut till stallet är allt som bortblåst.

Även fast jag kan tycka det är jobbigt att det tar 15min till stallet och suckar vissa kvällar då jag måste åka ut trots att jag är helt slut, så är den bilresan värd allt!

Det är värt att komma ut till stallet och se sin bästa vän stå där och vänta på en, att jag fortfarande blir så förtjust som när jag var 6år och fick min första häst, och att jag fortfarande vill nypa mig i armen för att förstå att
Mighty Bouncer faktiskt är vår.

Dom gångerna jag råkar snubbla över tanken att han inte kommer finnas föralltid så får jag tårar i ögonen, för jag har glömt bort hur ett liv utan honom kan se ut.

Han är mitt allt, och jag får en pirrig känsla, nästan som jag är kär när jag ser på honom, och han är verkligen
min bästa vän.

Trots att jag har haft olika hästar genom åren, så finns det ingen som har fått mig att må så bra som den här hästen, och jag har aldrig varit arg, ledsen eller besviken på honom. (Förutom en viss klippning)

Jag kan bara säga en sak, I love that horse!