Hmm, gillar inte känslan jag har. Över hur mycket otur som har förföljt mig och Bosse den senaste tiden.
När vi köpte honom hade han haft en skada. (förutom halsen) Han hade sparkat över spiltväggen och fastnat, men klarade sig.

Vi köpte honom och han gick igenom en besiktning med röntgen helt u.a.
Dom två första åren var smärtfria, och vi hade flyt.
Sedan kom det tredje året, när vi först fick en hovböld utan att veta om det, sedan en traktspricka som aldrig läkte, sedan nu en sträckning och på detta har vi den förbannade skon som ryker var och varannan dag.

Varför kan jag aldrig få ha flyt?
Det känns verkligen som jag lägger ner hela min själ i det här, i min häst, för jag skulle göra allt för honom, och ändå så är det bara skit hela tiden.

Jag vill få tillbaka mitt självfortroende i hoppningen, jag vill känna att jag har allting på plats och kan rida honom till det han kan prestera, men nu är ju allt bara bajs.

Jag vill tävla. Jag vet att han vill tävla, för det älskar vi båda.
Men nu är jag uppbokad varenda helg så då har allting blivit omflyttad, jag blir bara så nervös nu när jag har sökt till utbildningarna att jag har gjort det största misstaget i mitt liv.
Har jag valt fel väg?


Jag vill vara med min häst, men samtidigt så trynar tiden för att jag ska orka plugga vidare.

Varför ska allt vara så förvirrande?

I just wanna be with you