När jag ser på bilderna från Pernilla på Divan.
Speciellt Divan, den där lilla söta bråkstaken hon var första gången jag red henne, som vägrade att gå ifrån Solänget och stod på bakbenen så jag trodde hon skulle slå över.
Eller som skenade såfort det låg en bom på baken.

Hon har kommit så himla långt och blivit så himla FIN!
Är helt kär i den där hästen, och blir så himla glad för varje framsteg hon gör!

Träningslägret på Cape var verkligen kanon för både henne och mig att hitta varandra och jag fick mig verkligen en funderare på hur jag skulle rida henne för att hjälpa henne på bästa sätt.
Att hon efter 4 CR sedan går in på en lokal 80cm, med en massa hästar, folk, bilar och allt runt omkring det och bara gör det som att det vore vilken dag som helst.
Hon är bara 6år gammal och stannade inte ens för att titta på ett hinder!
Dessutom har hon verkligen börjat visa att hon tänker igenom dom uppgifterna vi ger henne och inte bara rusar för att det är ett hinder framför henne.
På bilderna kan man faktiskt se henne hoppa

Ser verkligen fram emot framtiden på den här fina hästen, och tycker det himla ledsamt att jag troligvis flyttar till hösten, annars hade jag lagt ner mer tid på henne om jag skulle få det.
För jag tror verkligen på henne! Kanske inte som en 130-häst, men en riktig speedhäst på 110-120 skulle hon kunna bli om hon fortsätter utvecklas som hon gör.

Fina älskade Divan ♥
Är så himla glad att Susanne har låtit mig rida henne!