Imorse klev jag upp halv sju, åkte ut till stallet vid sju för att ta väl av en av mina bästa vänner.
Jag släppte allt och bara stod och kramade om hennes varma hals och drog in hennes lukt, en sista gång.
Hon var såklart inte ett dugg intresserad eftersom hon hade fått mat, hon stod bara med öronen framåt och tyckte det var konstigt att någon håll på så mycket med henne på morgonen.
Men samtidigt tror jag hon fårstod. Hon förstod att vi brydde oss.

Nu finns hon inte längre, jag kommer aldrig se henne igen, men jag vet att hon har det bra.
Hon slipper ha ont i benet och kan nu föralltid springa och känna frihet. Äta av det gröna gräset och springa med alla hennes gamla hästvänner.

Jag sörjer, Eva sörjer, Rebecka sörjer, Bosse sörjer. Vi sörjer alla, men vet att det var det bästa.